I filmen ”Prinsessan och krigaren” med regi och manus av Tom Tykwer möter två sårade karaktärer; Sissi och Bodo, varandra genom en olyckshändelse. Han räddar bokstavligen livet på henne och det blir början till en inre och yttre resa där de närmar sig det liv som kommit av sig.
Bodo har några år tidigare blivit vittne till sin frus död. Efter ett gräl i bilen stannar de till för att tanka och när han går för att betala tänder hon i stundens hetta en cigarett och bilen exploderar framför Bodos ögon. Hon dör ögonblickligen och efter det fryser tiden för Bodo. En del av honom blir kvar på bensinstationen och i en nyckelscen åker han bokstavligen tillbaka, vilket blir förlösande.
Jag tänker på naturens färgspel under hösten. Hur den spelar ut i mörkrött, orange, ockra och mättat gult. Det är som den bjuder in till en magnifik avskedsföreställning. Naturen stannar inte i bitterhet, den släpper taget om det som inte lever längre, för att lämna rum åt det som ännu är i vardande.
Det låter så enkelt, men det kräver ett reflekterande jag och år av träning för att till fullo förstå det fruktlösa i att hålla kvar det som redan vissnat.
Att försonas med det som inte blev som vi hade tänkt oss kanske är själva förutsättningen för liv. För allt det som vi inte har försonats med äter av livsfrukten, tar plats i våra psyken och hindrar oss från att vara här och nu. Det förflutna bygger en boning i vår kropp, liksom de döda grenarna i trädgården, och intecknar nuet.
Vi människor lever delar av våra liv i det förflutna, för att det kränkt oss, format oss och begränsat oss vilket är en anledning till att börja i samtalsterapi. För att få tid att sörja, bearbeta och sätta ord på vad som varit och långsamt försonas med det som har hänt och ge plats för en mer autentisk identitet.
Förlåtelsen är inte sällan en del av det arbetet. En förälder eller partner som inte räckte till eller att förlåta dig själv för det som inte blev som du hade tänkt dig.
Förlåtelse är inte detsamma som att glömma. Men det är att inte längre vara bitter på den som skadat och svikit.
Det vi inte förlåter binder inte bara den andra utan även oss själva.
Förlåtelse är liksom ordet acceptans, ett ord som lätt missförstås. Många gör misstaget att tro att förlåta innebär att glömma, att stryka ett streck över det inträffade. Det är inte vad förlåtelse handlar om.
Förlåtelse innebär att erkänna att du gjorde mig illa men jag förlåter dig för den handlingen och släpper taget om den.
Jag tänker på Bodo i filmen ”Prinsessan och krigaren” som inte kunde förlåta sig själv. En förutsättning för att han skulle vara redo för att gå tillbaka till den plats där traumat med hans fru utspelades vad att han hade fått berätta, sätta ord på sin upplevelse. Sissi hade lyssnat, varit ett medkännande vittne och funnits vid hans sida. Och under berättelsens gång fick han syn på flera nyanser av det som inträffat och kunde lägga ifrån sig den orimliga skuld han burit på. Den skuld som deklarerat att det enkom var hans fel.
Genom berättelsens kraft frigjorde han sig från den tyngden och hittade till ett slut med öppningar. När det frusna i honom började tina blev det också tid att sörja och möta det nya livet som befann sig bara ett andetag bort.